Pat’s Barn

Idag spenderade vi förmiddagen uppe hos Pat. Han arbetade sina hästar med boskapen, svarade på våra frågor och coachade sina studenter. Han beskrev hur de bedriver syftesdriven horsemanship hos honom samtidigt som han påminde om att principer är viktigare än syftet. Pat menar att för att förändra världen behöver vi vara legender, han vill därför skapa hästlegender och studentlegender. Han klagade också lite på att vi som Parellistudenter ofta inte är progressiva nog. Jag tror att det Pat verkligen ville förmedla var att hitta vår passion, det spelar ingen roll vad det är men passion och ambition krävs för att vi ska lyckas. Han ville att vi skulle öka förväntningarna på våra hästar och oss själva.

  Anne Dirksen, fotot nedan är för dig och din chef. Det är Toto, hästen som ska till Sverige :).

På eftermiddagen var Ryan Rose nere och pratade med oss. Han började prata om hackamores och bett och sedan om hur det är att vara uppe hos Pat. Det bästa tyckte han var att det gav honom många möjligheter att göra olika spännande och givande saker.  Det mest utmanande hade varit att inte ta saker och ting personligt och att se till att ta hand om sig själv, vila och fylla på batterierna.

Ryan coachade oss sedan i att göra det till en lek (”Make it a game”). Genom att göra det ser vi till att vi har en konversation med våra hästar och att det alltid är en win-win situation, för dem och för oss. I praktiken innebär det att när vi har lärt hästarna lekarna så är vi i reinforcing-stadiet och då gör vi fas ett och sedan en lätt touch. Om inget händer pausar vi och sedan gör vi fas ett igen och om det behövs en lätt touch igen. Vi upprepar detta tills vi får ett försök i rätt riktning, då slutar vi! Vi leker med våra hästar utifrån perspektivet att om de inte gör vad vi ber om så utgår vi ifrån att de inte förstod. Våra hästar vill göra rätt, de är inga monster. När vi ger mer ansvar till våra hästar kommer de  att vara glada för det. Vi måste alltid börja med slutet i sikte. Jag har saknat fokus på psykologin ett tag så jag är väldigt glad idag. Det är ju på grund av psykologin jag är fast i det här programmet.

Sedan övade vi lite roping, det kanske blir en cowboy av mig ändå ;). Nej, kanske inte, jag tycker att de engelska hästgrenarna är allt för roliga, men varför begränsa sig? Vi övade med den australienska stock whip också, väldigt roligt!

På kvällen red jag Lily och övade på Game of Contact. Marion sa sist att vi var redo för galopp så jag förberedde henne i trav och provade lite galopp. Lily tar nästan kontakten bättre i galopp. Short and sweet är ledorden i Game of Contact så när vi var nöjda och glada red jag en sväng med Sandy och Smokie. Det var en härlig kväll efter att det hade regnat ordentligt här för första gången sedan första veckan.

En reaktion på “Pat’s Barn

  1. Tänker att det vore allt bra intressant med en svensk tränare som klagar på sina elever för att de inte uppnår legendstatus!

    De senaste veckorna har jag resonerat med mig själv om hur vilka förväntningar man har som pedagog påverkar den som ska utbildas. Med risk för att betraktas som skrytsam, så är det så med mina elever att flesta av dem gör resultat ingen hade trott var möjligt. Resultat som inte kan finns enligt all forskning. Men vi gör det, människor som inte skulle kunna ta ögonkontakt, avläsa andra och samspela gör det ändå och gör det bra. Det gör det till och med så bra att det blir underhållande teater, när vi ger oss på teater.

    Jag tror att den största skillnaden mellan mig och deras flesta andra lärare är förväntningar. Min förväntan är alltid att de ska överträffa mina förväntningar.
    Jag får ganska mycket motstånd från en del kollegor, men också oerhörd stolthet och kärlek från många elever med föräldrar. Trots att de i mötet med mig börjar vandra långt utanför sin comfort zon och det känns jobbigt för alla.

    Det är så härligt att få dina funderingar och tankar till frukost!

Kommentarer inaktiverade.